ett stilla skrammel av porslin
väcker mig själv före klockan
så där helt i onödan – vill längre
som om själva livet vore ”a waste of time”
sova mer
vaknar med hela bröstkorgen full av längtan
just den
den osynliga
den otalbara
den som får dig att vakna mitt i fågelsångens morgonbrus
vaknar till sans helt enkelt
med längtan som partner
ännu en dag i nya skor
typ frukost
tidig lördag innan dusch
där sönerna drömmer sina långfilmer bland hormoner
trassliga lakan och planer för framtiden
en dotter nyvaknad
sockerbitar i ett glas pulverkaffe
solsken mot vårskitiga fönster
ett andetag mot grönt
hon är hemma igen
i bokhyllan ler Maria
ett foto från ett helt liv sedan
en bild av få
mitt emot mig sitter ett hjärta lika varmt
en dotter som söker hemkomst
en plats
rota sig
hon som bott andra sidan havet västerut
lever just idag andra sidan havet österut
men saknar
längtar
trånar en plats för sin själ
ett hem
vi pratar dumheter & liv
om vartannat
strunt & hjärta
Maria fortsätter le bakom glas och ram
jag har en kopia framför mig
livs levande – pulserande
”vettu?”
säger jag
”När jag var lika gammal som du är idag,
var jag gravid.”
”Ja, jag vet” svarar hon. Rör stilla i tekoppen.
”Jag har faktiskt tänkt på det, också.”
Hon längtar. Kanske till nåt hem.
Jag längtar också. Kanske bort.
Vi längtar
men först
den här dagen
tillsammans
allt du sagt raseras snabbare än mitt ögonlock
hinner blinka
It´s gone!
det bubblar långt ner i djupet
kolsyra full av längtan
tilllförsikt och förväntan
inget händer
skaka mig hårt
ruska mig vildsint
en försiktighetens bubbla bryter min yta stilla
i väntan på kaskader i regnbågslikt
jag är bra korkad
hårt igenpluggad
men bubblar tyst
i smyg
ibland händer det sig
alltför sällan
men rätt ofta ändå
man möter ansikten
röster i telefon
bokstäver i den elektriska posten
ett vänligt mötande ansikte i en svängdörr
man som kvinna
ett leende man vill luta kinden mot
vila pannan mot ett nyckelben
som vibrerar i samma puls
taktfast
man går därifrån med knutna händer
djupt i fickorna grävande
letar
sökande lösenord
ute förtvinar vintern sakta
snöhögar en gång gnistervita
sjunker nu ihop
askkoppsgrå
skitiga som tomma drömmar om tillit
vinterns grus under skorna på trottoarpromenad
grus man släpar in på ICA
grus på tröskeln till sin dörr som får den omöjlig att låsa
grus i allt
hela maskineriet
årstidsväxling kräver andetag
nu tar vi ett djupt sådant
en utandning – en suck av lättnad och befrielse
borstar av oss mörkret
klär oss i färgsprakande linnetyg och solsken
pastell och konfetti
men innan dess
ett andetag
för att orka se den färgrannaste lilla fågeln
kanske en grå eller en grön
skutta omkring på sköra ben och kvittra livets kärlek
skrika halsen ur led
nackspärrat hes
att nu
govänner och medlevande
är vår vår här
Äntligen!
så håll andan – håll undan
nu brakar hela livet loss
igen
vårsolen tränger sig på
kisar kinderna trötta på promenaden
en katt viker ut sig i värmen som smyger sig in mot golvet
kränger sig själv och visar magen som kärlek
skitiga fönster syns åt alla väderstreck
vårsolen är obarmhärtig
avslöjar alla spår
utanför det vårtrötta
ser jag sonen släntra iväg
på upptäcktsfärd med sig själv
de nerhasade jeansen på en tunnkropp
handgreppet bak linningen
ljuset glittrar till någonstans
att se honom
en del av mig
en del av henne
drabbar mig som en stenhård snöboll rakt i nacken
jag ser lillkillen, snart sexton, hasa sig iväg mot sitt
samtidigt som jag känner i varenda cell
med näsan mot ett oputsat vårvädersfönster
brutal saknad
Fan, morsan! Du skulle sett samma sak som jag!
Du borde stått här just nu
med din axel mot min
nu kan jag bara berätta om det så här
det är inte roligt att se vänner och kollegor frustrerade
leva i vacuum
i limbot mellan twilightzone & reality
allt rasar
kronan, kommunen, staten & landstinget
vi lever i ett Hoppsan, Kerstin!
det är inte underhållande som tv
höra eller se kollegor och vänners vilsna frustration
i ett läge kallat nu
kallat skarpt
där frågetecknen staplas på hög
och svaren är lika flyktiga som en suck en svinkall januarinatt i fullmånesken
iskristaller
fallande till marken att bli trampade på
men jag är ändå övertygad
tillitad till fullo
det kommer alltid något godare till slut
jag skulle önska att någon ville sno mig
ta mig
kidnappa tag i mig och ruska om mig
jag är så jäkla inkörd i samma bromsspår så jag behöver en tvärnit
en örfil
en röd handflata tvärs över kinden
ett stopptecken plus en varningstriangel
ett bullhorn rakt in i örongången
du vet
en sån där som får tinnitus att låta Vivaldi
plus lite till
jag borde fan ha stryk
ett öga blått minst
och en fet läppstiftspuss i nacken
en sån där som sitter kvar
en sån som doftar längtan
mänsklig närhet
eller åtminstone nåt från nån som aldrig gick spårlöst förbi
jag borde fasiken rakt ut ur vardagen
bli kidnappad
stulen
och bli torterad med läppstift
(läppglans går också bra)
är
egentligen enkel
typ öppna plånboken
eller så kan man få en ärligt äkta tacksam kram
ett kvitto
som säger
de orden du saknat så länge
de orden du upplever fysiskt
med en nästan vuxen människas hjärta
bultande på tvären – inte som det ska
men bultande
fortfarande
energiskt ouppgivet – aldrig tänkt att lägga av – lägga ner
omgreppar dig
greppar mig
Feldagen.. fredagen lägger sig som en filt
du vet
en sån där blöthundsluktande
fredag – fridag snart
vette fan
vid ett skrivbord till vänster bär någon på sorg
jag är komplett lam
tom
vill hem
vi vill alla bara hem
”Varför har du..
liksom aldrig..?”
Hon glodde på
mig
stirrade stint. Uppfodrande.
Krävande svaret för sig själv
”Tolv år – en evighet
Hur? Kan du…?”
Tittar på mina skor – oknutna
böjd nacke
som om jag borde skämmas…
åter igen till giljotinen
du kan ju fortfarande
……..
Varför?
..
Det gör ont varje andetag…
Vart enda ett..
Varje…
jag blir lika förvånat omtumlad varje gång
människor så olika
ändå inte
mot samma mål
lika villiga
som riddarna runt bordet
oavsett kön
erfarenhet
inget svärd draget
en mötesplats för önskningar & drömmar
ett sällsynt möte med medmänniskor
som talar olika språk
ändå
samma dialekt
som förstår orden
ordet
kärlek
all enkelhet
livboj
ute vräker snön ner
som nyplockat dun
dumpar ljudet
vintervykort
under ytan växer sig stark
det som längtar sig
explodera
i fönstret en katt
elementvarm
kurrande knorrande
glaset utanför singlar flingor
en kruka en fikus en kattass
en tidig söndagsmorgon
och en saknad längtan
fikusen är äldre än dottern
suckar luft
klappar katt
kurr
saknar dessa planterande fingrar
som en gång gav liv
till ett ynka familjeträd
i en torr kruka
i ett fönster
där snön singlar ner som minnen
en plats
där katten sträcker sig
gosar ihop sig
en varelse
ett liv
som längtar
samma smekande fingrar
bär en eld
en glöd i bakfickan
den där som aldrig slår låga
orden som aldrig bokstävar sig rätt
inte ens gramattiskt… grammatti..
äh
vaknar så där onödigt tidigt
söndagen är tyst
någon sover i rummen under mig
vet inte vem
det står en Chevrolet bredvid våra cyklar
sänker ljudet för att inte störa
lite pulverkaffe
en rostad macka
gurklös
torr ost med en lika torr blick mot ingentinget
jag saknar
helvetes jävlar vad jag saknar
tar en sockerbit till
kaffet är hett
mer mjölk
ute singlar regn som bomull
hela staden är fluff
inbakad
i glittrig mjukmosaik
om jag önskat hoppa ut genom fönstret
hade ingen hört mig falla
ljudet hade nog bara blivit ett litet *pfoff*
tar en macka till
ännu tråkigare
två meter 17 år sover fortfarande i sin håla
lika lång 15 år är sex timmar härifrån
hånglar loss med sin söta
en vuxen dotter snoozar på andra sidan Östersjön
här sitter jag
mentalt övergiven
söndagsfrusen och en aning ringrostig
med en öde mugg pulverkaffe
torraste frukostmackan i världen
bär på en stadigt gnagande längtan
som inte vet vart den vill
eller ens varför
den finns
men jag bara helt enkelt toklängtar
jag ska nog sätta på en sorglig film
duscha
gråta i smyg
sen ta mig an tvätthögen
men först
lite snyggt söndagsvemod
jag hänger i balkonggluggen
röker
drar dödliga andetag
andas bomull
ser sonen plöja sig genom nysnön
på parkeringen utanför
nacken böjd ala sms
mobilen dragen
brallorna nerhasade
som var tonåring sig bör
sneakers i bomull som vinterpjuck
och håret fullt av kemikalier
för styvhetens skull
jag ser honom släntra iväg
lojt gångsätt
han i ett nötskal
men jag vet
inom honom bubblar det
som en kolsyrefabrik
hon är på väg
han är på väg
busstation
snart
ett stilla tack
inombords
överalltet
liksom – grandma like
jag fick ett meddelande
digitalt
tvärs över Östersjön
”Jag har fått jobb!!”
någonstans i bröstkorgen sprider sig en värme
en tillit – lycka
en känsla av
något gott! riktigt gott
jag saknar min sköna dotter
emellanåt
men oftast är det ett leende jag bär
